Dag 13 – Den här veckan

Egentligen har jag lust att hoppa över Dag-13 också och skriva om nästa vecka istället då jag hoppas att den ska bli bättre. Jag ser dock min blogg som min säkerhetsventil och klagomur så då skriver jag om den här veckan i alla fall.

Det har varit en skitdålig vecka, jag har sovit väldigt dåligt och har haft väldigt ont i ryggen. Jag har varit så vanvettigt trött sen i september och just denna vecka började det ta ut sin rätt. Jag har inte ens haft lust och inspiration att scrappa och då är det illa.

I måndags och tisdags gjorde jag ingenting förutom att gå till brevlådan. I onsdags var jag på jobbet och diskuterade hur vi ska lösa allt med den "nya sjukvårdsupplysningen" 1177. Fick migrän natten till torsdag och kräktes så jag började fundera om jag också dragit på mig vinterkräksjukan. Det migränanfallet hamnar på nummer två på min topp 10-lista.

Nummer 1 på min lista av gräsliga migränanfall var för flera år sedan när jag var i Kuala Lumpur. Utan Zolmitriptan. Jag har ingen aning om hur länge det varade då, allt var som ett töcken. Jag har en stark känsla av att mina vänner inte tyckte att jag var så rolig att ha att göra med. Det tyckte för övrigt inte jag heller. Kan dock skryta med att jag spytt sellerijuice i Twin Towers.

Men nu var det ju den här veckan jag skulle skriva om. Flitiga bloggläsare vet redan att jag, efter att ha engagerad halva kommunen, fick tag i en Zumo och efter en halvtimme mådde jag som en prinsessa.

Igår kväll kom maken hem.Med sig hade han en godispåse och en 200 grams Marabou chokladkaka. Veckans höjdpunkt! Jag fick också ett Hello Kitty bäddset, det du Maddis!

Jag hoppas innerligt att värmeböljan håller i sig över helgen för jag har planerat att vi ska fara ut och koka kaffe och grilla korv. Jag kommer troligen inte att ta mig särskilt långt men vad gör det då jag bara har tre meter till skogen. Går jag fyra meter ser jag inte längre huset och då kan jag låtsas att jag är på en lång utflykt.

För övrigt måste jag bara säga att jag har världens bästa doktor! Nu menar jag inte min man, även om han också är världens bästa, utan min behandlande läkare. Han lyssnar (!!!!!!) på vad jag säger och TROR på vad jag säger. Tjafsar inte och är inte obstinat. Dessutom är han tillgänglig jämt. Är det något så ringer jag eller smsar och han svarar alltid! När han går på semester brukar han ringa och fråga om det är något jag behöver inför de veckor han ska vara borta men samtidigt försäkra mig om att det bara är att ringa om det är något. Tyvärr är det nästan alltid något när han har semester och då åker han in till sjukhuset och fixar. Utan att klaga. Jag är så tacksam att jag är hans patient.

Ha en trevlig helg!