Å igen...

Storavan, reglerad sjö i Norrbottens län, avvattnad genom Skellefteälven. En av de tre stora sjöarna i Skellefteävens vattensystem, de andra två är Uddjaure och Hornavan. Sjön är 172 km² stor vid normalvattennivån 419 meter över havet. Största djup är 21 meter.

"Min" reparatör konstaterade att tändspolen var sprucken, måste köpa ny. Idag var det kanonfint väder och jag bestämde mig för att väcka sonen och fara ut med båten Vilma. Dålig idé. Sonen uppskattade inte att bli väckt men lät sig så smånigom föras ned till sjön.

Det är ett projekt i sig att starta Vilma då det tydligen saknas..är nåt fel på startmotorn. Man får göra flera startförsök och mellan dessa vrida på propelleraxeln (med ilagd växel) med en rörtång. Sprang som en skållad råtta fram och tillbaka mellan startnyckeln och propelleraxeln. Sonen spelade spel på telefonen och stämningen blev en aning ansträngd. Precis när jag håller på att manövrera mig ut ur hamnen vrålar han: "Maaaammma, du har inte lagt på durken. Maaammma!" " Men gör det då, sa jag." För att göra en lång historia kort så blev det till en liten konflikt. Dels beror det på att jag blev lite provocerad av TV-spelet och att jag, faktiskt, inte förstod vitsen med gapandet. Antingen lägger man tillbaka durken eller så låter man det vara. Punkt. Han å andra sidan..ja, jag vet inte riktigt hur han tänkte. Vad jag dock vet är att han tycker att jag är en surkärring. Mitt i alltihop börjar motorn låta väldigt konstigt, vi tappar fart och det ryker som en gammal majbrasa med bildäck på.

Vände tillbaka hem. Kollade oljan, att kylningen fungerade, kollade allt möjligt och till slut fungerade den. Jag hade olja upp till armbågarna, diesel i näsan, brännsår på benet (motorer kan vi väldigt varma) men hon gick! Vi beslöt oss för att gräva ned stridsyxan och fara iväg igen. Då upptäckte vi hunden som stod och ylade vid hamnen. Zorro. Tillbaks igen och sen gick det bra! Fick en fantastisk dag ute på en ö.

Ha det bäst!

I sjönöd!

Storavan är en reglerad sjö och nu släpper de ut hur mycket vatten som helst. Det innebär att det plötsligt är grunt och stenigt överallt. I förra inlägget gick vi inte på grund, precis som S så ivrigt påpekar. Lite senare under samma resa var det väldigt nära igen och naturligtvis på grund av tekninksaker. Maken hade placerat mig längst bak i båten där det finns en pinne att styra med. Det finns inte något gasreglage eller växelspak där, ej heller ser man riktigt vart man kör. Jag påpekade detta för maken vid ett flertal tillfällen med gällare röst ju närmare vi kom ett område där jag vet att det är grunt. Jag gav maken några alternativ: flytta på dig så att jag ser!, sluta nu med det där!, sänk farten! men jag ser ju inget för helvete!. Det enda svar jag fick var:........vänta lite......jag...mummel mummel. Vänta lite? Hur då? Lyckligtvis gick det bra den gången också.

Dagen efter var vi också ut och DÅ körde maken upp på stenpiren....fast det var inte hans fel utan mitt eftersom jag stod fel i båten.

Förövrigt hade vi ett mindre motorhaveri (sjögräs runt impellern) men det lagades snabbt på Kallöholmen med hjälp av en ståltråd.

Igår var jag städslad av min mor som taxi ut till Kronholmen. Tog Gärda eftersom hon är bra mycket snabbare än Wilma och jag hade rätt bråttom. Men så när vi ska hem....så startar motorn så fint, går i cirka 1 minut och lägger sedan av. Får på något mirakulöst sätt igång den men den gick bara på en cylinder. Vi hostade oss fram i snigelfart och jag siktade mot Kallöholmen där jag hoppades få reparationshjälp. Karlar har visat sig mer kunniga beträffande tekniska saker. Det var då jag var i sjönöd, förresten.

Ha det bäst!

Vilma

Igår blev jag uppdragen ur bingen av min man. Han hade bestämt sig för att VI skulle åka till Kronholmen med båten. jag var mycket skeptisk eftersom jag var så trött och hade (har) ont i ryggen och höfterna (förutom fötterna). Jag tog mig inte upp i båten utan lyftkran men förutom det så blev det faktiskt väldigt trevligt. En mindre konflikt hade angående hans teknikprylar. Det är faktiskt så att hans elektriska saker är roten till de flesta av våra konflikter, jag är så trött på att se dem och alla deras sladdar!

Åter till teknik dis(s)kussionen i båten. Vi är på väg att köra ut ur vår lilla hamn som har stenpirar på båda sidorna och stenar även utanför "hamnen". Samtidigt som maken kör fipplar han med I-phonen och ekolodet...och styr mot ett stort grund. Jag påminner honom om att inte köra upp på grundet, nä nä jag kör rakt fram, säger han. Hörru, du kör jävligt snett för att köra rakt, sa jag och ser en storsten komma väldigt nära.
-Jaa...men jag håller ju på här...mummel mummel... med lite andra saker.

Med en hårsmån undgick vi att gå på grund. Jag förundras än en gång hur ni karlar prioriterar.

Ha det bäst!

MEN

Ojdå, när jag läser mitt förra blogginlägg lyser ordet MEN mig i ögonen. Det ser ut som att jag menar att det trots allt inte var värt allt främmande. Så är det inte. Det var helt klart värt det och faktiskt vill jag att de kommer tillbaka.

Ha det bäst!

Bluuäh!

Det har varit så himla skitkul med främmande, det har det verkligen. Jag är så glad att båda "gängen" kom, det är jag verkligen. Jag tycker också att det är verkligt roligt att komma sig ut och jobba lite. MEN...nu har jag rasat ihop fullständigt. Låg i soffan hela dagen igår och det verkar inte bli en bättre dag idag. Verkligt synd för solen sken från en klarblå himmel både igår och idag.

Min rygg har också kraschat, jag vet inte om det beror på långvarit soffläge eller om jag har en släng av reumatism. Jag har också ont i stortålederna och det skrämmer mig en smula. Det får bara inte vara ett skov, det får det inte. När jag sist var på läkarbesök i Sunderbyn kom vi överrens om att jag skulle höra av mig när jag behövde deras hjälp. Nu vet jag att deras hjälp består av cellgift. Förut var jag en varm förespråkare för cellgift eftersom det sänker immunförsvaret som är boven i dramat. Jag tyckte rent av att det var puckat att inte ta det och riskera trasiga och förvridna leder. Nu är jag inte så säker längre....bara jag tänker på bokstaven C mår jag illa och vill kräkas.

Ha det bäst!

Så mycket att göra-så lite tid

Man kan lätt tro att jag haft bloggtorka på sistone. Det har jag inte. När vi kom hem från vår lilla semester fullkomligen briserade mitt liv som en bomb. Hann faktiskt inte kliva ur bilen utan for direkt på renkalvmärkning i flera dagar. Sen kom jag hem och skulle verkligen slappa, var det tänkt. Väcktes av maken som just kommit på att jag skulle till arbetsförmedlingen på "överflyttningssamtal". Min handläggare var på väg på semester och ville få ordning på sina papper innan dess. Jag är ett av hennes papper så jag blev inslängd på min nya arbetsplats samma dag. Det var väl inte riktigt så jag trodde att det gick till, de hade ju länge länge pratat om att jag skulle börja försiktigt och att allt skulle ske på mina villkor.  Haha. Vilken idiot jag var som gick på det.

Vi har också haft besök av bästa vännerna J & F samt deras barn, fast jag har jobbat samtidigt. Maken har börjat riva delar av huset för att bygga om, jag försöker packa upp väskorna från semestern och i morgon kommer svärmor på besök. Men då jobbar jag. På söndag börjar maken jobba vid kusten, får väl säga adjö på lördagkväll för jag jobbar på söndag och kan således inte stå med en vit näsduk och vinka.

För att återgå till helgens besök..vi hann med en hel del aktiviteter trots att jag jobbade på lördagen. En snabb tur med vår Mulle Meck-båt Vilma som faktiskt inte går särskilt fort alls. Insåg att man inte ska ha en tid att passa om man ska ut med henne.

På  söndagen tog vi rälsbussen till Sorsele och åt vårrullar, årets höjdpunkt för mig! Jag kan varmt rekommendera Thaivagnen som står vid järnvägsstationen i Sorsele om ni har vägarna förbi. Jag åker ju, som sagt, dit enkom för vårrullarna.

Nu ska jag ta mig i kragen och försöka röja lite här hemma så att jag slipper skämmas ihjäl när svärmor kommer.


Ha det bäst!

Kalvmärkning 2011

Ha det bäst!

Djuplodande funderingar

Här, vid datorn, har jag suttit länge och försökt få ned mina djuplodande funderingar och jämförelser på print. Det har inte gått bra. Vad jag filosoferat över är skillnaden mellan oss bybor och "dem", statsborna. Jag är helt på det klara med att man inte kan dra alla över en kam, bara nästan alla.

Ta bara Kissie som exempel. Hon bor i stan. Allt verkar handla om fejknaglar, fejkhår, fejkbröst, fejkögonfransar osv. Är det verkligen Livet? Det verkar vara himla viktigt att ha D&G solbrillor och fina väskor. Jag skulle vilja hämta hit en stadsbo och sätta i land henne på Östre Svecke. Då lär hon förstå att det inte är så himla viktigt att ha glitter på naglarna. Jag tror dock att det är en fördel att någotsånär passa in i sitt sociala sammanhang så vad jag egentligen dissar är inte personer utan den fejkade verkligheten de lever i.

Ha det bäst!

Skor

Man kan aldrig ha med sig för många skor på en campingtur.

Aldrig.