Lervikshustrun

Min mormor, 85 år, fick punkteing i fredags när hon skulle till Arjeplog. Hon blev på rätt dåligt humör och nu vägrar hon att köra "en meter till". Hon sa också en hel del som inte lämpar sig i tryck trots att hon snabbt fick hjälp av en vänlig förbipasserande. Å ena sidan tycker jag att det är bra för rent generellt tror jag att 85-åtingar inte riktigt har den reaktionsförmågan, synen och simultankapaciteten som behövs för att inte utgöra en trafikfara. Men den andra sidan är att det då blir jag som måste skjutsa henne på pingstaftonsgökottor, shoppingturer, psalmtoppstävlingar, kafferep osv. Igår skulle hon prompt till Arjeplog och vattna på kyrkogården. Det var väl ok för då kunde jag betala för blommorna polisen trodde att jag stal. Funderar på att skicka kvittot till dem.



Misstänkt stöldgods

 Shoppade också lite fler plantor och en avlång zinkkruka att sätta det i. Dessutom köpte jag en  Häagen-Dazsglass, strawberry cheesecake, som är den godaste glass jag nånsin ätit. Fuck you laktosinterolerans, tänkte jag, för en sån glass ska jag ha. Efter knappt en femtedel av glassen började jag må rätt illa och gav resten till mormor. Svällde naturligtvis upp som en badboll men det gör ju ingenting så länge man inte ska gå på bal. Ungefär 250 meter hemifrån fick jag plötsligt förfärligt magknip. Kändes som att tarmarna knutit ihop sig som bara headset-sladdar kan. Kändes som att jag skulle sprängas så jag körde det fortaste jag kunde . 10 meter från toaletten fullkomligen exploderade det. Ve och fasa. Äckelpäckel. Ska man se något positivt i skiten så är det att jag faktiskt var hemma och ensam.

Jag ältar fortfarande att jag blev misstänkt för stöld. Först blev jag ju lite arg, sen blev jag väldigt arg, en kort stund tyckte jag att det var lite komiskt. Nu är jag väldigt ledsen. Det var faktiskt en fruktansvärt obehaglig upplevelse och jag går omkring och smågråter. En av poliserna känner jag lite grann, det är nog det som gjorde att jag tog så illa vid mig.

Jag tror inte att det är lätt att jobba som polis i en så liten ort där alla känner alla och att de inte kan  se genom fingrarna bara för att de känner den brottsmisstänkte. Jag förstår det. Ändock, till syvende och sist, trodde hon ju att jag stal. Och ljög. Och är dum i huvudet. Det känns inte bra.

Nu ska jag försöka släppa det där och gå ut och planterna mina sommarplantor och fortsätta klippa gräsmattan som känns som tre hektar.

Ha det bäst!