8 dagar, 10 timmar och 5 miuter

...så länge har jag varit här nu. Försiktitigt utökas min träningstid. Förutom bassäng träning fick jag göra fyra miniutfall och lyfta 2 kilos vikter tre gånger per arm. Det tar sig. Men så blev jag plötsligt så förbannad att jag grät. Jamen vad faan...jag skulle behöva göra utfall betydligt fler gångermed skivstång på axlarna. Biceps behöver jag träna tills det flimrar för ögonen. I den här takten kommer jag inte i form för min klättring vid Atlantkusten förrän jag är 85.

På eftermiddagen var jag på date med bäste T. Tänkte tröstäta en bakelse men de var slut så jag åt en torr bulle istället. Men sällskapet var ju trevligt.

Det sociala sampselet är knepigt här på patienthotellet, tycker jag. Satt i det gemensamma köket och tryckte i mig middagen. In släntrar en man av obestämd ålder men går bakom mig. Ska man säga hej till nån som kommer in bakom en? Alltå vända sig om fast han inte tilltalat mig och säga hej hej till hans ryggtavla? Nej, den såg avvisande ut, kände jag. Sen satte han sig pa samma sida vid bordet som jag med en kaffekopp. Ingen säger något, det enda som hörs är mitt tuggande. Det ekar i lokalen. Jag börjar skruva mig på stolen men stirrar stint in i väggen, nu är det för sent för ett "hej hej" i alla fall.

Åt färdigt, klev upp och gick bakom hans rygg för att sätta disken i diskmaskinen..skulle jag då säga "hejdå" till hans ryggtavla? Jag gjorde inte det. Vi satt alltså två människor vid samma bord, ensamma i ett rum, utan att utbyta varken ord eller blickar i säkert 20 minuter. Konstigt. Konstigt kändes det. Men allt med Sunderbyn är ju konstigt så det är ju inte konstigt om man blir konstig av att vara här.