lördag 16 oktober 2010

Longtime, no see

Nu var det länge sedan jag bloggade, kan man lugnt konstatera.
När vi kom hem från Alanya åkte jag direkt till Sunderby Sjukhus. Jag skulle bo första natten på patienthotellet, det var bokat och klart men i Skellefteå ringde jag i alla fall till patienthotellet för att dubbelkolla. Jodå, allt var grönt, så jag satte mig på bussen i Skellefteå.
Sent omsider kom jag då till Sunderbyn och tryckte på porttelefonen. Inget svar. Å igen och igen och igen med samma resultat. Jag ringde dem på telefonnumret som stod där, inget svar. När klockan var strax efter tolv gick jag till akuten. En vänlig syrra (vänlig och vänlig, hon hade folkvett) sökte Securitas som har hand om hotellet nattetid. Då kom en annan syrra utan folkvett och började skälla på mig, sa att jag minsann skulle ställa mig utomhus vid stora entrén och ringa på porttelefonen! Jag blev så häpen att jag bara stirrade, då kom den första till min räddning och sa att jag faktiskt gjort det i ca en timme. Tänk vad många otrevliga människor det finns! Såna borde inte få jobba som syrror utan jobba på ett lager eller liknande. Eller som revisor.

Till slut kom Securitas, de hade varit ute och letat en förrymd kvinnlig psykpatient. Hela tiden jag stod där ute hade jag sällskap av en kedjerökande kvinna i tunna kläder, kan det ha varit hon månne? Vem skulle frivilligt sitta utanför Sunderbyn i en timme och röka 42 cigg? Nåväl, då upptäcker det att jag inte har nåt hotellrum bokat!!! Men..jag ringde ju, pep jag, alltför trött för att bli vansinnigt arg. Joo men då stod jag inte vid receptionen, svarade han. Jag såg mitt liv passera i revy, insåg att jag skulle dö av trötthet om jag skulle sitta på en pinnstol hela natten. Men det ordnade sig, jag fick låna en säng på barn över natten.

Efter Sunderbyvistelsen har jag varit så otroligt trött, som ni kanske märkt har jag inte ens orkat blogga och hur jobbigt är det på en skala?

Jag misstänkte att några till mig närstående skulle fråga varför jag inte bloggar. Men att en helt okänd människa skulle maila och fråga hur jag mår hade jag inte trott men så har alltså skett. Det gav mig kraft att åtminstone blogga, jag trodde inte att någon utomstående läser min blogg. Kul! Tack, Alexandra!

Ha det bäst!

1 kommentar:

Alexandra sa...

Vad skönt att se livstecken från dig! :)
Jag blir så förbannad när jag hör hur illa vissa blir behandlade av sjukhuspersonal! Det är så tråkigt att det ska vara så.
Om man nu är så jäkla sur och bitter, varför väljer man då inte ett yrke där man slipper att ha hand om människor?