Nu har jag hämtat mig från mina vurpor. Jag har också kommit till insikt: Jag ska aldrig mer äta choklad. Man kan gå upp mer i vikt än chokladkakans egen vikt. Nästa gång jag blir sockerabstinent ska jag beta lövsly. Det måste ju ge färre kolhydrater än dajm och det behövs också en del energi för att få i sig löven. Att ligga i soffan och trycka ned tre chokladkakor är inte jobbigt, det svåra var att hitta något att se på tvn. Till alla som tycker att det är lätt att gå ned i vikt säger jag: Ät Prednisolon.
Angående den första vurpan av mer bokstavligt slag; Jag ska aldrig mer köra på bakhjulet. Jag har mindre ont i huvudet och inga konstiga synförändringar. Axeln hänger fortfarande men den kanske är lite mindre ond. Jag tror det.
Sänkningshematom. Jag har inte slagit armbågen.
Jag har hört att man ska upp på fordonet igen, så fort som möjligt efter en krasch, så att man inte utvecklar rädsla för fordonet. Har därför bearbetat min man, jag vill gärna att han sätter fast kopplingshandtaget och startar den åt mig så att jag snabbt är tillbaka på sadeln. Han vägrar.
Den frågan har jag ställt mig många gånger i sommar. Jag har gnällt och klagat över kylan och myggen. Men nu kommer jag plöstligt ihåg varför vi bor här.
En heldag på playan, inte en människa i sikte. Zorro njuter.
Jag trodde att faran med lösögonfransar var risken att limma ihop ögonen. Det är fel. Faran består i att man ideligen måste kolla att de sitter rätt. Då ser man också alla andra skavanker. Min strategi har hittills varit att snabbt gå förbi speglar. NU har jag en bärbar med mig.
Visst ser det naturellt ut?
Fransarna sitter bra och det syns inte att det är lösisar. Men skruvålen jag har i ansiktet har börjat synas, förut när jag var yngre, var de bara som små ljusa fina streck. Nu ser de ut som smilgropar. Eller skruvhål.
Jag har också en massa rynkor som jag inte visste om. Är Botox nästa steg nu eller?
För övrigt kan jag infomera att lösögonfransar inte irriterar ögonen och att det bara är att trycka dit dem.
Idag har varit en kämpig dag. Mina illusioner om att röja på vinden medans maken är borta gick helt åt skogen.
Något gräsligt har hänt och jag har helt snöat in på det. Går här och är upprörd, tycker att livet är så orättvist. Småbarnsföräldrar och ensamma mammor borde inte få bli sjuka. Helst inte ens förkylda. Det borde vara direkt olagligt att de får svårare sjukdomar, allra helst i samband med skolstarter och andra stora förändringar i barnens liv.
för chokladen!!!! Jag har gått loss på Marabou Apelsinkrokant. Efter det ska jag äta vanlig mjölkchoklad. I morgon ska jag äta chokladmazariner och Marabou Dajmchoklad.
Kan inte köra bil, har INGA kolhydrater hemma förutom en tomat som jag redan ätit upp. Jag kommer snart att börja beta gräs och lövsly bara för att få ett sockerrus. Kan ingen vänlig själ lägga en Marabou Mjölkchoklad i min brevlåda i morgon?
...man får dem gratis. Jämt. Varje dag får man klämkäcka råd och diverse huskurer som sägs bota kroniska sjukdomar.
Det första året efter diagnosen lyssnade jag artigt. Varje dag. Sen började jag tröttna och funderade på hur de kan tro att de vet bättre än hela den samlade läkarvetenskapen. Det har ju faktiskt bedrivits forskning sen Sokrates tid. Om det nu ÄR så att man blir frisk genom att äta en viss sorts mat, borde inte sjukvården ha anammat det då? Eller tror folk generellt att cellgifter skrivs ut bara för att jävlas med sjuka?
Det enda logiska i det resonemanget är att personalen på försäkringskassan respektive sjukvården har lagt ned vapnen och slutat kriga och istället bestämt sig för att samarbeta kring patienten. Då kan fk selektera ut de som är sjuka och de som fejkar. Ingen står frivilligt ut med cytostatika bara för att få sjukbidrag, jag lovar.
Men att fk och sjukvården skulle samarbeta, det får man nog betrakta som en utopi. Det kommer aldrig att hända. Då är det troligare att mungbönor botar cancer. Bara man mixar dem med vatten.
Nu blir jag direkt aggresiv av goda råd. De kränker inte bara mig som patient, de kränker också mig som personal. Om det är så att stavgång, eller mungbönor eller vad som helst är den bästa medicinen.....då är ju min utbildning helt värdelös.
Jag har dock gett mungbönorna en ärlig chans. Jag har tänkt ned till cellnivå på hur munbönor kan stoppa celldelning men insett att det kan inte kolhydrater och vitaminer och mineraler och allt vad de innehåller göra. Så nästa gång jag får ett "gott råd" kommer jag att ställa följande motfråga. Kan du rabbla Krebs cykel? Inte? Men då är jag inte intresserad.
Anamnes: Äldre kvinna med PsoA. Överkonsumerar Treo. Har utsatts för högenergivåld i samband med mc-olycka.
Status: Slog vid tillfället axeln, höften, vaden, låret. Har multipla hematom på kroppen och krossår i huvudet. RLS 2, orienterad gånger 0. Klagar på ont i axeln. Vill absolut inte medverka till någonting, uppträder förvirrat och aggresivt. Har amnesi för hela dagen innan kraschen, liksom.
Bedömning: Vid fortsatt smärta i axeln får pat kontakta vårdcentralen.
2/8 2010
Anamnes: se tid. journal ant.
Status: RLS 1, orienterad x 2. Kvarstående huvudvärk, yrsel, illamående och synförändringar. Lokalstatus:Sänkningshematom hö överarm ned mot armbågen på ulnarsidan. Rörelsesmärta, svaghet för abduktion. Aktivt max 20 grader. Passivt knappt till horisontalplan.
Bedömning: Bör kontakta VC ang axel.
2/8 2010
Anamnes: se tid. journal ant.
Staus: se tid journal ant.
Blir bedömd av ytterligare en ortoped. Remiss för slätrtg sänd.
Röntgenfynd: Ingen skelettskada.
Bedömning: Påbörja rörelseträning. Ny bedömning om en till två veckor för ställningstagande till ev MR då misstanke för cuffruptur kvarstår. Skriver ut K. Tramadol 50 mg 1-2 kapslar v.b max 6ggr/dag samt T. Alvedon Forte 1 g 1 tabl 4 ggr/dag. Tills dess lämnas pat ensam i skogen.
Vi har den senaste veckan diskuterat skor. Hur många skor behöver man? Hur många skor har jag? I början av veckan rotade jag fram så många skor jag hittade. Jag har några skor det kan till och med jag konstatera. Är trots det nöjd med de senste skoinköpen, jag hade faktiskt inga dubletter. Synd bara att jag inte kan gå i dem.
Kanske något att ha i bokhyllan?
Det ÄR något speciellt med skor, jag har kvar många av Simons skor. Tänk att hans fötter har rymts i de små sandalerna.
Från storlek 19 i skor till storlek 42 på bara några år!
Man ska aldrig kasta bort skor, aldrig nånsin. Att ta fram gamla skor är som att öppna paket på julafton. Antingen har man en massa minnen förknippade med skorna eller så häpnar man och funderar hur man tänkte när man köpte dem. Så kommer det nog att bli med de röda här ovan. Jag har också ett par gamla lila högklackade stövlar som jag faktiskt använt mycket men NU kan jag undra varför.
Jag kan dock konstatera att jag ändå behållit samma "skosmak" genom åren.
Made in Italy
Made in Italy 35 år senare
Dessa skor har jag gått många mil med. Bland annat i Florens där jag köpte dem. Det var trevligt.
Made in Lervik
Dessa skor har nog aldrig trampat i Italien men många mil har de nog gått. Spekulerar ofta i vem som haft dem och var de har varit.
En nära vän till oss (50 plusare, pappan) har precis fått sitt första barn, de har inte ens hunnit väga och mäta gossebarnet än. Det stockar sig i halsen på mig men jag lyckades bräka fram att de fått en välskapt liten människa. Så där helt vips.
Vilket underverk det hela är liksom. Men maken rör inte en min. Gissa vad han säger när jag frågar hur han kan vara så oberörd!!!!!!!
Svar: F-n, det föds barn varje sekund. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
....men jag tycker om honom ändå, fast jag inte förstår hur han tänker.
