Men sen då?

Under sista Umeåveckan försökte maken övertala mig till att börja med kortison igen. Helst inte, nej tack, aldrig i livet. Jag kämpade på med antiinflammatoriskt men det hjälpte inte ett dugg. På lördagen drog maken i nödbromsen och tvingade mig att börja med kortison. Han bände inte upp mina käkar för att få mig att gapa men han hotade med det. Jag gapade och svalde.

Det tog en dag, en dag till....6 dagar men så plötsligt blev det mycket, mycket bättre. Jag kan inte påstå att jag blev helt smärtfri och är det inte nu heller men skillnaden blev enorm! Från att inte velat prata i telefon för att man då måste andas lite mer till att faktiskt kunna föra ett samtal och hör nu, fjällvandra! Fjällvandra! Maken som är lite petig tycker att jag måste nämna att jag gick 500 meter, vände och gick tillbaka. Tja, det kanske inte var så långt men jag hävdar ändå att det var en fjällvandring.

Den helgen, förra alltså, var vi på en minihusvagnssemester. Att vara nästan smärtfri gjorde mig galet lycklig. Att campa med vår älskade gamla husvagn gör mig också galet lycklig. Jag är säker på att ett heroinrus inte kan kännas bättre. 

Ha det bäst!