Status Quo

Jag hade ju lovat min man att åka på en Status Queokonsert i Lycksele. Ju. Jag var måttligt inspirerad när jag packade min motorcykel i hällregn och upptäckte att alla packremmar numera satt fast på traktorn. När jag kört två mil ramlade väskan med mina skor av. Räddades av Robban och en rulle tejp. Sen regnade det ännu mer. En låt började rulla i mitt huvud: Är de det här du kallar kärlek? Väl framme i Lycksele mötte jag min man i rondellen, vad är oddsen för det egentligen?


Efter en måltid på Frasses och en 45 minuters varm dusch kändes det lite bättre. Min konsert outfit som jag funderat så länge över doldes av regnstället när vi cyklade iväg ner på stan. Mina förväntningar var dock lika låga som molnen. Funderade på varför jag gått med på dealen överhuvudtaget. 

Meeen..väl framme fick vi jättebra platser (i mitten absolut längst fram), förbanden rockade och höjde mitt humör. Status Quo var faktiskt skitbra, de har nu en ny fan i mig. Jag å andra sidan fick ett plektrum av Rick Parfitt. Maken är grön av avvund och jag känner att jag har ett riktigt bra förhandlingsläge. Jag skulle kunna tänka mig att byta det mot en utlandsresa. Till Seychellerna till exempel.


Ha det bäst!