Å bantningen då?

Jag skulle aldrig ha skrivit så där om min sömn, Murphy's law, ni vet. Förra natten diskade jag och städade i köket. I natt vet jag inte vad jag ska göra, stryka kanske? Det äär ju så mördande tråkigt att jag kanske somnar stående....och får strykjärnet på foten. Nej.

Å LCHF-bantningen då? Ja, hrm, det har inte gått så bra. Från början gick det bra, jag gick ned 6 kilo och det märktes på kläderna. Jag var så lycklig och taggad. (Nu kommer en exakt redogörelse för hur, när och varför det gick fel. Om du inte orkar läsa det så kan du sluta nu).
* Andra juni ringde telefonen, det var från sjukan och de sa att morfar blivit riktigt, riktigt dålig. Jag kastar mig in i bilen och kör järnet in till Arjeplog, stannar vid Shell och köper wienerbröd och tänkte: det kan vi behöva för att stärka oss inför vad som komma skall. På eftermiddagen åt jag ett skrovmål med extra strips av samma anledning.

* På kvällen när allt var över blev vi serverade kaffe och bullar. Jag tänkte att det måste man unna sig när ens morfar har dött.

* Så där fortsatte jag hela veckan men åt HF, high fat, tillsammans med kolhydraterna och tyckte ändå att jag bantade.

* Sen kom två begravningar på en helg och man kan ju inte sitta och peta i maten på begravningar, det är respektlöst och dessutom kan man unna sig potatisgratäng och tårta på begravningar. När jag ändå hade en syndar helg så var det ju lika bra att äta massa godis också.

Nu orkar jag inte spalta upp mer, kan bara konstatera att jag hittat tusen ursäkter för att "få" äta kolhydrater. Tyckte ju ändå att jag var duktig som inte åt pasta, vilket väl är det enda i kolhydratväg som jag uteslutit. LCHF blev HCHF och därmed värsta bästa gödningskuren och nu väger jag lika mycket som innan jag började banta.

Precis så här känner jag mig

Att jag dessutom umgåtts med extrem/multisporteliten i fyra dagar gör INTE att jag känner mig så...fin.

Ha det bäst!