Det är i princip bara en sak som rör sig i mitt huvud, morfars död och begravning. Jag kan inte fatta att någon som alltid funnits nu helt plötsligt är borta. Jag säger som Kirsti Tomita: JAMEN, DET ÄR JU ORIMLIGT!
Både begravningsgudstjänsten och minnesstunden blev trots allt fina och ett ljust minne att spara.
Till minne av Morfar, the one and only.
Jag skriver det här blogginlägg för att påminna mig själv om att detta har hänt.
Tack alla ni som kom, som inte bara delade vår sorg utan också hjälpte till att lyfta täcket av sorg som ligger tungt över oss.
2 kommentarer:
Kram till dig! Det är alltid jobbigt att ta farväl av de som stått en så nära hela ens liv... Jag själv har ju "bara" pappa o min syster kvar :(
Kram till dig!
Det är alltid jobbigt att ta farväl av dem som stått en som närmast. Jag vet hur det är, har ju "bara" pappa o lillasyster kvar...
Skicka en kommentar