Från att ha varit väldigt trångbodd med make, barn, hundar, katter och en väldans massa saker bor jag nu för det mesta själv med en hund. Det känns som att jag flyttat in i ett slott! Jag har ett stort hobbyrum, tv-rum där jag basar över fjärrkontrollen, gästrum, skrotrum och sovrum. Tyvärr har jag ingen tvättstuga utan tvättmaskinen står fortfarande i hallen och ser ful ut men man kan ju inte få allt. Eftersom att jag är själv, mår dåligt och går bara i pyamas så blir det ytterst lite tvätt. Katterna då? Jo, de har blivit synnerligen osams så Fanny har flyttat till grannen. Bubba är mest ute och jagar råttor så han ser man inte så ofta.
Jag har funderat lite på det här med gnäll...Att man inte ska klaga utan bära sitt ok med ett leende. Jag var själv rätt spydig i mitt förra inlägg ang en småbarnsmamma som tyckte att hon fick för lite sömn. Jag tyckte att hon inte visste vad sömnbrist var och den åsikten står jag för. Men jag tycker nog att hon får klaga om hon tycker att det är jobbigt. Jag läser två bloggar om mammor med cancer och inser att mina problem är fjuttiga. Ok, jag kan knappt röra mig 7 månader per år men så länge jag slipper cytostatika mår jag rätt bra ändå och på något sätt anpassar jag mig bra till situationen. Jag kommer garanterat att överleva, jag har inte småbarn som är helt beroende av mig. Att leva med cancer, osäkerheten om man kommer att överleva, cytostatika med allt vad det innebär, oro för barnen, att se sina närmaste ledsna och oroade osv. Jag FATTAR INTE hur de klarar det. HUR orkar man vara kärleksfull under en sån press? Hur orkar man vara kärleksfull under cytostatikabehandling?
När jag läser deras bloggar bestämmer jag mig för att hålla käften och aldrig mer klaga. Nånsin. Sen tar det 5 minuter innan jag börjar tycka synd om mig själv igen. Det är sömnbristen som är det stora problemet, jag blir sååå under isen. Och konstig. Man är sig själv närmast och även om jag vet att det finns miljoner människor som har det värre än jag så kan jag väl ändå få tycka att jag mår dåligt utan att skämmas. Eller? Här, hemma på min gata i byn, ska man inte klaga. Folk pratar skit om en om man klagar. Det finns även ett ord för såna: SVBK vilket betyder Sveda-Värk och BrännKärring. Av den anledningen vägrade jag åka till sjukan efter att jag kraschat med motorcykeln. Har gått med en splittrad fraktur och avslitna muskelfästen i en månad bara för att jag inte ville bli kallad SVBK.
Det här blev ett svamligt inlägg. Vad jag menar är att jag tycker att folk kan få beklaga sig över sina krämpor även om det finns de som har det värre.
Ha det bäst och klaga så mycket ni vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar