Maken känner igen min bröstkorg och utbrister: men VAD har du gjort?! Inget, piper jag, för jag hade inte gjort något. Han konstarerar att jag är supersvullen, deformerad är ordet han använder, på bröstbenet och revbensbrosket samt vid muskelfästena på sidan av bröstkorgen. Hans lite hårdhänta palpering av mig ökar smärtan, jag kan knappt andas och det gör ...nu har jag slut på superlativer...men skitfans ont varje gång hjärtat slår. Vi börjar tro att det är ett elakt RA-skov.
Tisdag förlöper på samma sätt. Jag är lite mindre rädd nu när jag vet att jag är svullen och inte döende. Tänker också att om det verkligen är en hjärtinfarkt borde jag ha dött i söndags.
Onsdag. Blå smärta från helvetet. Ringer till min läkare och berättar vad som hänt men att vi är säkra på att det är RA. Han vill att jag ska börja ta medicinen igen, det vill inte jag. Vi enas om att jag ska halvera dosen men han tror inte att den då kommer att ha nån effekt alls.
Torsdag. Grattis jag på min födelsedag. Hade velat gå på en indiskt restaurang och fira att jag fyller ca 23 år men det går ju inte. Ägnar dagen att hitta en ställning som inte gör infernaliskt ont. Att sitta på en stol och luta 45 grader åt sidan gör det lite lättare att andas men i övrigt är det inte en bekväm ställning. På kvällen bjuder vi hem några vänner som är ok med att jag kräks i en hink. Maken köpte indisk hämtmat och det var himmelskt gott. Tyvärr varade inte kalaset så länge då jag fick mer och mer ont. Jag blev till slut rädd för hjärtinfarkt igen. Gästerna fick skyndsamt gå hem och vi for på akuten för att ta ett EKG. Det såg normalt ut och det kändes väldigt, väldigt skönt. Som en trissvinst, ungefär.
Fredag. Idag var den planerade hemresedagen. Aldrig i helskotta jag sätter mig i en bil igen och åker de 28 milen hem till Lervik, tänkte jag. Insåg att det faktiskt inte skulle gå. Dessutom varken ville jag eller vågade vara ensam i skogen en hel vecka efter att Per åkt tillbaka till Umeå. Jag tvivlade starkt på att jag nånsin skulle våga lämna Umeå och närheten till sjukhuset nånsin mer.
Lördag. Smärta som inte är av denna världen. När Per är ute och springer kommer hans vän och håller mig i handen. Pannan torkar jag själv.
Söndag. Samma visa.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag...smärta. Måste ha nån som håller mig i handen och ger mig praliner.
Torsdag eftermiddag åker vi till slut hem. Vi måste. Har inte samvete att ha hunden bortlämnad längre än så här även om jag vet att jycken har det som en kung där han är. Hemresan blev verkligen en prövning. Varje gupp, varje krängning skar som en kniv i bröstet. Jag var glad att vi ändå tog ett EKG.
Ha det bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar