16 juni

 Kravlar mig upp ur dvalan. Börjar skrapa fönsterfoder. Ser till min fasa att rödfärgen jag målade huset med i fjol har börjat krackelera. Å inte så lite heller. Inser också att jag faktiskt inte målade alla fönster ifjol. Inser också att stuprännorna måste ner samt att vindskivorna är i desperat behov av färg. Hur ska jag ens nå dit? 

Åkte sen en sväng till Stragg för att inspektera mahognybåten. Det är inte bara jag som har problem. 

Semesterdagbok del 2

 14/6

Hade en städdag inne och ute. Klippte gräs, rensade i rabatten. Började sträcker serien Serpent.

Semesterdagbok del 1

7 juni,första dagen på min semester. Packar bilen, städer inte ens nästan lägenheten. Åker till svärmors stuga i Sikån för att återförenas med maken. Väl framme slappar jag, äter god mat och umgås med svärmor. Maken rörmokar.

8 juni. Dag 2. Åker hem

Hemma

9 juni

Lastar in braatthasaker och mat i husvagnen och åker iväg till Laisan

10 juni, njuter.

11 juni, sightseeing i Laisvall, köper öronproppar och sedan en längre båttur innan det börjar blåsa. 

 

12 juni

Packar om husvagnen och åker till Bergnäsälven fiskepremiär. Kanske inte så mycket för att fiska, mest för att äta fisk och umgås. Äter surströmming då det inte fiskades upp nåt ätbart. 

13 juni. En icke-dag. Åkte hem. Slöade. La mig tidigt. 

Husvagnen ja...

Som jag sa så tänker jag åka på husvagnssemester själv. Har börjat projekt Packa husvagn. Maken vill inte ha något att göra med vare sig min husvagn eller min husvagnssemester alltså måste jag tänka själv. Det är inte lätt. Vad sjutton ska man packa? Jag började med att ställa in ett paket kaffe, det är viktigt. Sen kom jag på att jag inte har en extra kaffepanna. Funderade på att låna kaffepannan ur den andra husvagnen men nej. Jag har dåliga erfarenheter av att plocka ur grejer ur den för det är väldigt lätt att glömma att lägga tillbaka och sen står man där i skogen utan vare sig grytor, stekpanna och skärbräda. Då får man högt blodtryck och dålig smak i munnen efter att ha livnärt sig på kalla kikärtor på burk en hel helg. 

Sen packade jag en flaska 5-56, skruvdragare, stödbensvev, fyra brädbitar, en kil för att balansera vagnen, batteriladdare, kofångarskydd, kaffekoppar, glas i plast, tallrikar, disktrasa, diskmedel, diskborste, slevar, grytor, tändstickor, värmeljus, en spotlight, ett element, tre skarvsladdar, hygienartiklar och ögonskugga, kläder för alla väder, filt, sängkläder, mörkläggningsgardiner då rullgardinerna åker upp så fort man släpper snöret, klädnypor, spikmatta, bankdosa, mat och öronproppar. Har jag glömt något? Jag ska inhandla ett vattenpass och en vattendunk i Arvidsjaur.

Som vanligt har jag problem med kultrycket. På stora husvagnen får jag för högt kultryck hur jag än packar. Det har drivit mig till vansinne en gång då jag gett mig fan på att det ska gå att få det under 75 kilo bara jag packar rätt. Icke det. Jag packade om husvagnen så många gånger att jag blev blå i ansiktet och behövde syrgas men hur jag än gjorde så var det för högt. Till slut sket jag i det.

Nu med lilla vagnen har jag för lågt kultryck. Jag har packat om fyra gånger men det hjälper inte. Jag kanske har packat för lite grejer. Tänkte först lägga traktorsnökedjorna i gasolkofferten men kunde inte rubba dem ur fläcken och insåg att om jag på något vis skulle få ned dem i kofferten så skulle säkert botten gå ur och om den inte gjorde det så skulle jag ha samma problem som med stora vagnen. Nu tänker jag fylla kofferten med ved, det tror jag blir lagomt. 

Ha det bäst!

Kortison och husvagnar

Nu har jag stått på kortison ett par veckor och svullnaderna börjar lägga sig. Har bara lite ont och det känns fantastiskt. Det som är mindre fantastiskt är att jag får så mycket biverkningar. Jag sover nästan ingenting, vissa dygn inte alls och andra dyn 1-2 timmar. Det är för lite och jag börjar känna mig rätt sliten. Dessutom blir jag rastlös och lättirriterad av kortisonet. Jag går omkring här hemma i min ensamhet och är rasande arg helt utan anledning och det är också jobbigt. Därför har jag, mot läkarens inrådan, börjat att trappa ut medicinen på försök. Om svullnaderna ökar och jag får mer ont så får jag väl ge mig och öka på dosen igen, om inte så halleluja.

Ingen kan väl ha missat att jag blivit helt husvagnsfrälst på äldre dagar. Jag tycker att det är så roligt, mysigt och trevligt att campa att jag blir lycklig ända in till hjärteroten. Det som stört mig i ett år är att jag inte kan köra runt med husvagnen själv. Det beror på flera saker: jag har fel körkort, den är för stor och tung för mig, jag kan inte hantera den och dessutom så tycker jag att det är läskigt att ha något så stort bakom bilen. Jag har varit ut några svängar med den ensam och det var inte så lyckat. Först och främst så var det olagligt och jag var jätterädd för polisen. När jag kom fram till målet för min resa började jag genast oroa mig för min hemresa så själva vistelsen där blev inte så avkopplande som jag tänkt.

Jag har hela vintern fantiserat om att piffa till husvagnen och ju längre tid som gick desto mer rosa blev mina inredningsdrömmar. Då sa maken stopp, aldrig i livet. Inte rosa och dessutom kan man inte börja ändra på en fin husvagn och det kanske man inte kan. Så jag började snegla på Wilma, hon skulle bli himla fin med lite (mycket) rosa ryschpysch. Maken fick nåt galet i blicken, han såg till och med lite hotfull ut men lovade mig i princip vad som helst om jag lät bli Wilma. Han sa att jag fick sätta upp prickiga tapeter i köket och måla skåpluckorna illrosa bara jag inte rörde Wilma.

Så växte tankarna på att skaffa en egen liten husvagn fram. En vintagehusvagn som jag får pynta till som jag vill. Men man kan inte ha två husvagnar, tre motorcyklar, tre bilar och två båtar, det kan man inte. Men så undrade jag varför man inte kan ha det? Plats har vi för alla såatte ....jag har köpt en husvagn.

Jag har spanat runt på blocket och plötsligt fanns hon där, mina drömmars husvagn, en Sprite Alpine från 1967. Egentligen ser hon ut som hej kom och hjälp mig, för det är definitivt en hon, men för mig är hon ljuvlig och jag ska hjälpa henne. I fjol rullade hon till Värmland och i år har hon varit till Finland med sin förra ägare så hon går definitivt att använda och är besiktad till 2015. Jag ska ut på en provsväng i veckan med första stoppet i Krångfors. Jag tror att det är bra att bo in sig lite innan man bestämmer sig för hur man ska inreda henne. Jag längtar!

Ha det bäst!

Men sen då?

Under sista Umeåveckan försökte maken övertala mig till att börja med kortison igen. Helst inte, nej tack, aldrig i livet. Jag kämpade på med antiinflammatoriskt men det hjälpte inte ett dugg. På lördagen drog maken i nödbromsen och tvingade mig att börja med kortison. Han bände inte upp mina käkar för att få mig att gapa men han hotade med det. Jag gapade och svalde.

Det tog en dag, en dag till....6 dagar men så plötsligt blev det mycket, mycket bättre. Jag kan inte påstå att jag blev helt smärtfri och är det inte nu heller men skillnaden blev enorm! Från att inte velat prata i telefon för att man då måste andas lite mer till att faktiskt kunna föra ett samtal och hör nu, fjällvandra! Fjällvandra! Maken som är lite petig tycker att jag måste nämna att jag gick 500 meter, vände och gick tillbaka. Tja, det kanske inte var så långt men jag hävdar ändå att det var en fjällvandring.

Den helgen, förra alltså, var vi på en minihusvagnssemester. Att vara nästan smärtfri gjorde mig galet lycklig. Att campa med vår älskade gamla husvagn gör mig också galet lycklig. Jag är säker på att ett heroinrus inte kan kännas bättre. 

Ha det bäst!

Veckan däpå

Kan knappt sova alls natten till måndagen men kör mitt avslappningsprogram och lyckas slumra till ibland. Vaknar på morgonen och kräks av smärta i hinken det första jag gör. Törs inte ta mer av den medicinen. 

Maken känner igen min bröstkorg och utbrister: men VAD har du gjort?! Inget, piper jag, för jag hade inte gjort något. Han konstarerar att jag är supersvullen, deformerad är ordet han använder, på bröstbenet och revbensbrosket samt vid muskelfästena på sidan av bröstkorgen. Hans lite hårdhänta palpering av mig ökar smärtan, jag kan knappt andas och det gör ...nu har jag slut på superlativer...men skitfans ont varje gång hjärtat slår. Vi börjar tro att det är ett elakt RA-skov.

Tisdag förlöper på samma sätt. Jag är lite mindre rädd nu när jag vet att jag är svullen och inte döende. Tänker också att om det verkligen är en hjärtinfarkt borde jag ha dött i söndags.

Onsdag. Blå smärta från helvetet. Ringer till min läkare och berättar vad som hänt men att vi är säkra på att det är RA. Han vill att jag ska börja ta medicinen igen, det vill inte jag. Vi enas om att jag ska halvera dosen men han tror inte att den då kommer att ha nån effekt alls. 

Torsdag. Grattis jag på min födelsedag. Hade velat gå på en indiskt restaurang och fira att jag fyller ca 23 år men det går ju inte. Ägnar dagen att hitta en ställning som inte gör infernaliskt ont. Att sitta på en stol och luta 45 grader åt sidan gör det lite lättare att andas men i övrigt är det inte en bekväm ställning. På kvällen bjuder vi hem några vänner som är ok med att jag kräks i en hink. Maken köpte indisk hämtmat och det var himmelskt gott. Tyvärr varade inte kalaset så länge då jag fick mer och mer ont. Jag blev till slut rädd för hjärtinfarkt igen. Gästerna fick skyndsamt gå hem och vi for på akuten för att ta ett EKG. Det såg normalt ut och det kändes väldigt, väldigt skönt. Som en trissvinst, ungefär.

Fredag. Idag var den planerade hemresedagen. Aldrig i helskotta jag sätter mig i en bil igen och åker de 28 milen hem till Lervik, tänkte jag. Insåg att det faktiskt inte skulle gå. Dessutom varken ville jag eller vågade vara ensam i skogen en hel vecka efter att Per åkt tillbaka till Umeå. Jag tvivlade starkt på att jag nånsin skulle våga lämna Umeå och närheten till sjukhuset nånsin mer.

Lördag. Smärta som inte är av denna världen. När Per är ute och springer kommer hans vän och håller mig i handen. Pannan torkar jag själv.

Söndag. Samma visa.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag...smärta. Måste ha nån som håller mig i handen och ger mig praliner.

Torsdag eftermiddag åker vi till slut hem. Vi måste. Har inte samvete att ha hunden bortlämnad längre än så här även om jag vet att jycken har det som en kung där han är. Hemresan blev verkligen en prövning. Varje gupp, varje krängning skar som en kniv i bröstet. Jag var glad att vi ändå tog ett EKG.

Ha det bäst!

Nu var det länge sen jag skrev

Ja, som sagt nu var det länge sen jag skrev. Jag slutade att skriva för mina inlägg var för deprimerande att läsa. Jag orkade inte heller göra något roligt och då blir bloggen därefter.

Nu tänker jag ta mig i kragen och börja skriva igen. Läste lite bakåt i bloggen och kan konstatera att läget är i stort sett detsamma som det var när jag slutade, jag sover väldigt dåligt och jag har mycket värk. Bloggen kommer nog inte att bli roligare än så här men några ljusglimtar och lågvattenmärken kan jag att dela med mig av.

Jag hade haft lite ont i höften, ländryggen och i bröstkorgen ett tag. Inte så ont att det var något att klaga om men inte heller behagligt. Jag valde att ignorera det. Så en helg fick vi storfrämmande och vi tog husvagnen och åkte till Laisälven. Karlarna skulle fiska och jag skulle stå för markservicen men också njuta av en god bok i min ensamhet i skogen. Vid Laisan finns ingen mobiltäckning och ingen internetuppkoppling. Vi stod ganska långt från grusvägen men där kör det väl max fyra bilar per dygn. Avstressande, tänkte jag.

Plötsligt får jag väldigt mycket ondare i bröstet. Faktiskt får jag sjukt ont i bröstet. Samma dag hade jag börjat med en ny medicin som kan ge hjärtinfarkt om man har väldigt otur. Det gör så ont att jag svettas floder, det bara sprutar svett i pannan och på överläppen. Tröjan klibbar bakpå ryggen. Det blir svårt att andas på grund av smärtan. Ta det lugnt nu Maria, ta det lugnt, tänker jag hysteriskt. Går ut och sätter mig på trappsteget och andas. In genom näsan, ut genom munnen. Det gör om möjligt ännu mer ont och jag kaskadkräks där jag sitter.

Nu är jag säker på att jag fått en hjärtinfarkt. Åh, stackars doktorn som skrev ut den här medicinen åt mig, tänker jag och gråter en stor skvätt å hans vägnar. Provar att ringa 112 men det går inte. Ingen service, står det på telefonen. Då är klockan kring sju. Jag vill ringa maken och skakar hysteriskt på telefonen men texten ändras inte. Det står fortfarande ingen service.

Det gäller nu att rädda det som räddas kan och jag spelar Unoståhls avslappningsband i huvudet där jag sitter ute och andas syrerik fjällskogsluft. Det lugnar sig lite och jag kan slappna av. Men så börjar det göra infernaliskt ont igen och jag kräks samtidigt som jag kissar på mig. Jag börjar bli säker på att det är här och nu jag kommer att dö. Jag såg inte livet i repris, allt var bara smärta och rädsla. Inte så mycket rädsla för att vara död utan att jag skulle få plågas så här i flera timmar till, det skrämde mig. Jag föreställde mig hur maken och storfrämmandet skulle hitta mig sittande på trappsteget med nerkräkt tröja och pissiga byxor. Skulle begravningsentreprenören rynka på näsan av all svettodör?

Fyra timmar senare återkommer maken och storfrämmandet. Då är jag i upplösningstillstånd. Jag skriker, gråter och samtidigt som jag spyr i papperskorgen ska jag försöka redogöra vad som egentligen pågår. Maken ter sig tämligen kallsinnig och är bensäker på att jag inte kommer att dö just nu. Han kollar pulsen och tar ett blodtryck som båda är ok. Så småningom lugnar jag ner mig men jag släpper inte hans hand mer den kvällen. Jag hade inte tänkt vara ensam en sekund till den kvällen som nu blivit natt.

På söndagmorgon bestämmer vi oss för att åka hem. Jag har fortfarande fruktansvärt ont och kräks. Ju mer jag kräks desto ondare gör det. Det är söndag och maken måste åka till Umeå och jobba. Jag tänker fortfarande inte lämnas ensam så jag bestämmer mig för att följa med dit. Vi åker tillsammans i bilen, maken, strofrämmandet och så jag som sitter på en tidning i framsätet med spyhinken mellan knäna. Den används flitigt under färden och tidningen måste bytas några gånger.

Ha det bäst!

Sömnlös

Nu är klockan 00:30 och jag har sovit en och en halv timme. Jag börjar få panik, jag vet inte hur jag ska göra för att somna.

Jag har varit på sömnutredning i Umeå och i Uppsala och de konstaterar det jag redan vet, jag sover för lite och går snabbt från djupsömn till vakenhet och det tar lång tid för mig att somna. Å då sov jag faktiskt, i mitt tycke, bra de nätterna.

Jag har försökt att ta ut mig fullkommligt rent kroppsligt för att somna gott, vid alla dessa försök sov jag ingenting alls nätterna efteråt. Alla slags intryck, ex handla på Konsum, gör att jag sover sämre. Jag har försökt med akunktur, avslappningsband och varm choklad. Maken har fått flytta ut ur sovrummet för fem år sen så att jag, om jag sover, inte ska vakna av hans snarkningar.

Jag har provat hela arsenalen med insomnigstabletter och sömnmedicin men inget hjälper. I oktober fick jag en coktail med sömnmediciner och läkaren sa då att alla sover på de där medicinerna. Inte jag. I fredags skulle jag temporärt få en medicin som helt knockar mig. Fungerade det? Nej. Jag känner mig inte alls knockad.

Jag är rädd för vad som kan hända när man sover så här lite. Om jag varit vaken i fyra dygn utan en sekunds sömn så blir jag jätteyr, värre än värsta fyllan, och jag kräks hejdlöst. Två timmars sömn per natt räddar mig från kräkningarna men jag tror ändå att det är för lite för att vara nyttigt. Tänk om jag blir dement eller får en psykos?

Ha det bäst!

Tack!

Tack Eva i Arvidsjaur för din kommentar, den värmde verkligen! Det är tröstande och roligt att någon tar sig tid att läsa min blogg och sen kommenterar! Tusen,tusen tack!