Det ÄR inte roligt att vara sjuk. Det är ännu mindre roligt att ha en kronisk sjukdom. I mitt fall är jag nästan alltid vansinnigt trött och har ont ofta. Jag tycker att vardagen är rätt kämpig som den är. Ska man dessutom ha med "vårdapparaten" att göra kan det bli nästan övermäktigt. Träffar man då på en person som man faktiskt är beroende av för att ha det något så när drägligt och denne saknar både hyfs, folkvett och social kompetens...ja, då blir det för jävligt.
Jag och många med mig orkar helt enkelt inte bli ifrågasatta så att man hela tiden måste diskutera och tjafsa för att få det man behöver. Nu är det snart dags att ringa dit igen och jag har gråtit och gruvat mig hela dagen för detta telefonsamtal.
Jag är medveten om att jag vid något tillfälle blivit rätt sur och tvär i sådana situationer, det är jag inte stolt över, men det är på grund av att jag samlat på så många dåliga bemötanden och blivit misstrodd.
Ingen sjuksköterska ska ta åt sig, det är en annan yrkeskategori jag syftar på.
Ha det gott och håll er friska!
måndag 31 januari 2011
söndag 30 januari 2011
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 14, vad har jag på mig idag hoppar jag över som vanligt.
Mina drömmar, ja. Just nu har jag egentligen bara en dröm, eller om man ska kalla det önskan, och det är att bli frisk så att jag kan förverkliga mina drömmar. Det är väl dagdrömmar vi pratar om och inte vad jag drömmer om på nätterna?
Dagdrömmar, dvs önskningar, bestämmer jag att det handlar om. Det är ju som sagt min blogg.
Jag skulle vilja bli helikopterpilot, det är verkligen en dröm för det kommer aldrig att hända. Vad som däremot är möjligt och som jag hemskt hemskt gärna vill är att jobba på ambulanshelikoptern. Jag vill också bli barnmorska på förlossningen, ej MVC, tycker att förlossningar är så HÄFTIGT!
Jag vill och ska fara ut och jobba i Öst-Afrika. Jag drömmer om att jobba som dykinstruktör i ex Malaysia. Eller nej. Inte dykinstruktör utan guide för de som redan har dykcert. Dyr kommer jag att vara. Jag kan också tänka mig att jobba för Guide Michelin. Naturligtvis drömmer jag om att vara stenrik så att jag kan göra vad som faller mig in närhelst jag har lust. Då skulle jag resa och uppleva olika kulturer. Ofta.
Jag drömmer om världsfred, inga hungersnöder, naturkatastrofer och att jag plötsligt kan prata swahili flytande.
Jag drömmer också om att ha en egen scrapbookingaffär i Lervik men scrapträffar varje onsdag.
Jag drömmer om en ny och fin Ski-Doo freestyle och ett nytt styrlager till min cross. Å nya avgasrör till min glidarhoj. Ett par Louboutinskor skulle inte heller sitta helt fel.
Men inget av detta kommer jag ha så mycket glädje av om jag inte blir frisk. Mest av allt vill jag att min son blir lycklig och tillfreds med livet och sina val.
Ha det bäst!
Just det, just det, jag vill ha en trailerlastbil med lyftkran som jag kan ha båten på.
Mina drömmar, ja. Just nu har jag egentligen bara en dröm, eller om man ska kalla det önskan, och det är att bli frisk så att jag kan förverkliga mina drömmar. Det är väl dagdrömmar vi pratar om och inte vad jag drömmer om på nätterna?
Dagdrömmar, dvs önskningar, bestämmer jag att det handlar om. Det är ju som sagt min blogg.
Jag skulle vilja bli helikopterpilot, det är verkligen en dröm för det kommer aldrig att hända. Vad som däremot är möjligt och som jag hemskt hemskt gärna vill är att jobba på ambulanshelikoptern. Jag vill också bli barnmorska på förlossningen, ej MVC, tycker att förlossningar är så HÄFTIGT!
Jag vill och ska fara ut och jobba i Öst-Afrika. Jag drömmer om att jobba som dykinstruktör i ex Malaysia. Eller nej. Inte dykinstruktör utan guide för de som redan har dykcert. Dyr kommer jag att vara. Jag kan också tänka mig att jobba för Guide Michelin. Naturligtvis drömmer jag om att vara stenrik så att jag kan göra vad som faller mig in närhelst jag har lust. Då skulle jag resa och uppleva olika kulturer. Ofta.
Jag drömmer om världsfred, inga hungersnöder, naturkatastrofer och att jag plötsligt kan prata swahili flytande.
Jag drömmer också om att ha en egen scrapbookingaffär i Lervik men scrapträffar varje onsdag.
Jag drömmer om en ny och fin Ski-Doo freestyle och ett nytt styrlager till min cross. Å nya avgasrör till min glidarhoj. Ett par Louboutinskor skulle inte heller sitta helt fel.
Men inget av detta kommer jag ha så mycket glädje av om jag inte blir frisk. Mest av allt vill jag att min son blir lycklig och tillfreds med livet och sina val.
Ha det bäst!
Just det, just det, jag vill ha en trailerlastbil med lyftkran som jag kan ha båten på.
lördag 29 januari 2011
Magnolia
Idag har jag så pass pigg att jag med sann skaparglädje knåpat ett kort till Just Magnolias utmaning.
Ha en fortsatt trevlig helg!
 | ||
| Bilden är klickbar, som vanligt |
Dag 13 – Den här veckan
Egentligen har jag lust att hoppa över Dag-13 också och skriva om nästa vecka istället då jag hoppas att den ska bli bättre. Jag ser dock min blogg som min säkerhetsventil och klagomur så då skriver jag om den här veckan i alla fall.
Det har varit en skitdålig vecka, jag har sovit väldigt dåligt och har haft väldigt ont i ryggen. Jag har varit så vanvettigt trött sen i september och just denna vecka började det ta ut sin rätt. Jag har inte ens haft lust och inspiration att scrappa och då är det illa.
I måndags och tisdags gjorde jag ingenting förutom att gå till brevlådan. I onsdags var jag på jobbet och diskuterade hur vi ska lösa allt med den "nya sjukvårdsupplysningen" 1177. Fick migrän natten till torsdag och kräktes så jag började fundera om jag också dragit på mig vinterkräksjukan. Det migränanfallet hamnar på nummer två på min topp 10-lista.
Nummer 1 på min lista av gräsliga migränanfall var för flera år sedan när jag var i Kuala Lumpur. Utan Zolmitriptan. Jag har ingen aning om hur länge det varade då, allt var som ett töcken. Jag har en stark känsla av att mina vänner inte tyckte att jag var så rolig att ha att göra med. Det tyckte för övrigt inte jag heller. Kan dock skryta med att jag spytt sellerijuice i Twin Towers.
Men nu var det ju den här veckan jag skulle skriva om. Flitiga bloggläsare vet redan att jag, efter att ha engagerad halva kommunen, fick tag i en Zumo och efter en halvtimme mådde jag som en prinsessa.
Igår kväll kom maken hem.Med sig hade han en godispåse och en 200 grams Marabou chokladkaka. Veckans höjdpunkt! Jag fick också ett Hello Kitty bäddset, det du Maddis!
Jag hoppas innerligt att värmeböljan håller i sig över helgen för jag har planerat att vi ska fara ut och koka kaffe och grilla korv. Jag kommer troligen inte att ta mig särskilt långt men vad gör det då jag bara har tre meter till skogen. Går jag fyra meter ser jag inte längre huset och då kan jag låtsas att jag är på en lång utflykt.
För övrigt måste jag bara säga att jag har världens bästa doktor! Nu menar jag inte min man, även om han också är världens bästa, utan min behandlande läkare. Han lyssnar (!!!!!!) på vad jag säger och TROR på vad jag säger. Tjafsar inte och är inte obstinat. Dessutom är han tillgänglig jämt. Är det något så ringer jag eller smsar och han svarar alltid! När han går på semester brukar han ringa och fråga om det är något jag behöver inför de veckor han ska vara borta men samtidigt försäkra mig om att det bara är att ringa om det är något. Tyvärr är det nästan alltid något när han har semester och då åker han in till sjukhuset och fixar. Utan att klaga. Jag är så tacksam att jag är hans patient.
Ha en trevlig helg!
Det har varit en skitdålig vecka, jag har sovit väldigt dåligt och har haft väldigt ont i ryggen. Jag har varit så vanvettigt trött sen i september och just denna vecka började det ta ut sin rätt. Jag har inte ens haft lust och inspiration att scrappa och då är det illa.
I måndags och tisdags gjorde jag ingenting förutom att gå till brevlådan. I onsdags var jag på jobbet och diskuterade hur vi ska lösa allt med den "nya sjukvårdsupplysningen" 1177. Fick migrän natten till torsdag och kräktes så jag började fundera om jag också dragit på mig vinterkräksjukan. Det migränanfallet hamnar på nummer två på min topp 10-lista.
Nummer 1 på min lista av gräsliga migränanfall var för flera år sedan när jag var i Kuala Lumpur. Utan Zolmitriptan. Jag har ingen aning om hur länge det varade då, allt var som ett töcken. Jag har en stark känsla av att mina vänner inte tyckte att jag var så rolig att ha att göra med. Det tyckte för övrigt inte jag heller. Kan dock skryta med att jag spytt sellerijuice i Twin Towers.
Men nu var det ju den här veckan jag skulle skriva om. Flitiga bloggläsare vet redan att jag, efter att ha engagerad halva kommunen, fick tag i en Zumo och efter en halvtimme mådde jag som en prinsessa.
Igår kväll kom maken hem.Med sig hade han en godispåse och en 200 grams Marabou chokladkaka. Veckans höjdpunkt! Jag fick också ett Hello Kitty bäddset, det du Maddis!
Jag hoppas innerligt att värmeböljan håller i sig över helgen för jag har planerat att vi ska fara ut och koka kaffe och grilla korv. Jag kommer troligen inte att ta mig särskilt långt men vad gör det då jag bara har tre meter till skogen. Går jag fyra meter ser jag inte längre huset och då kan jag låtsas att jag är på en lång utflykt.
För övrigt måste jag bara säga att jag har världens bästa doktor! Nu menar jag inte min man, även om han också är världens bästa, utan min behandlande läkare. Han lyssnar (!!!!!!) på vad jag säger och TROR på vad jag säger. Tjafsar inte och är inte obstinat. Dessutom är han tillgänglig jämt. Är det något så ringer jag eller smsar och han svarar alltid! När han går på semester brukar han ringa och fråga om det är något jag behöver inför de veckor han ska vara borta men samtidigt försäkra mig om att det bara är att ringa om det är något. Tyvärr är det nästan alltid något när han har semester och då åker han in till sjukhuset och fixar. Utan att klaga. Jag är så tacksam att jag är hans patient.
Ha en trevlig helg!
fredag 28 januari 2011
Dag 12- min handväska
Jag vill dock börja med att klaga. Jag har haft en förfärlig natt. Så.
Nu till min handväska. Jag har en rutig Burberrypalgiat men önskar intensivt att det var en äkta. Inte för att jag direkt är en märkesfreak utan för att den jag nu har är av förfärligt dålig kvalité. Varför då just en Burberry? Jo, för att jag gillar rutorna.
I väskan har jag:
Plånbok, 2 1/2 par vantar, bomullspads, en flaska Klorhexidin 5 mg/ml, 2 hårspännen, en strumpsticka, nagelsax, latexhanskar, 2 pennor, pass, Xylocaingel, enorma mängder gamla kvitton, hårsnoddar, ett örhänge utan plupp, en reklamfolder från Aktiv hundvård, en blomstercheck och några lösa 5-kronor.
Ha det bäst!
Nu till min handväska. Jag har en rutig Burberrypalgiat men önskar intensivt att det var en äkta. Inte för att jag direkt är en märkesfreak utan för att den jag nu har är av förfärligt dålig kvalité. Varför då just en Burberry? Jo, för att jag gillar rutorna.
I väskan har jag:
Plånbok, 2 1/2 par vantar, bomullspads, en flaska Klorhexidin 5 mg/ml, 2 hårspännen, en strumpsticka, nagelsax, latexhanskar, 2 pennor, pass, Xylocaingel, enorma mängder gamla kvitton, hårsnoddar, ett örhänge utan plupp, en reklamfolder från Aktiv hundvård, en blomstercheck och några lösa 5-kronor.
Ha det bäst!
torsdag 27 januari 2011
Dag 11
Dag 10- det här har jag på mig idag. Det inlägget hoppar jag över tills vidare och går raskt till Dag 11-mina syskon.
Jag har fyra halvsyskon, två på pappas sida och resterande på mammas. På pappas sida har jag en syster som är fyra år yngre än mig samt en bror som är nio år yngre. Tyvärr träffar jag dem i princip aldrig. Eftersom vi inte vuxit upp tillsammans så känns det inte som att vi är syskon, utifrån hur jag tror att det "ska" kännas. Det är rätt synd att det blivit så och nu när jag tänker på det så tycker jag också att det är riktigt synd. Det borde kanske gå att ändra på men det har liksom inte blivit av, mest för att jag inte tänker på det.
Mamma har två pojkar som är 13 och 15 år yngre än mig så de känns inte riktigt heller som syskon. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 så vi har inte heller bott ihop. Nu på senare år har jag en del kontakt som man kanske kan kalla "syskonkontakt", jag vet inte, med den yngre av dem.
Att det rent geografisk är långt mellan oss tror jag också spelar en ganska så stor roll. Jag bor i Lervik, en i Boden, en i Göteborg, en annan i Borås och den siste i Umeå.
För övrigt så har vi nog temperaturrekord i Lervik.Vi har nu, den 27 JANUARI, -0.8 grader. I går kväll var det 25 grader kallt. Jag är ganska häpen. Egentligen borde jag gå ut när det är så varmt men jag vet att om jag gör det så blir det soffläge resten av dagen. Jag vill så gärna pyssla istället för att ligga i soffan. Så då gör jag det.
Ha det bäst!
Jag har fyra halvsyskon, två på pappas sida och resterande på mammas. På pappas sida har jag en syster som är fyra år yngre än mig samt en bror som är nio år yngre. Tyvärr träffar jag dem i princip aldrig. Eftersom vi inte vuxit upp tillsammans så känns det inte som att vi är syskon, utifrån hur jag tror att det "ska" kännas. Det är rätt synd att det blivit så och nu när jag tänker på det så tycker jag också att det är riktigt synd. Det borde kanske gå att ändra på men det har liksom inte blivit av, mest för att jag inte tänker på det.
Mamma har två pojkar som är 13 och 15 år yngre än mig så de känns inte riktigt heller som syskon. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 så vi har inte heller bott ihop. Nu på senare år har jag en del kontakt som man kanske kan kalla "syskonkontakt", jag vet inte, med den yngre av dem.
Att det rent geografisk är långt mellan oss tror jag också spelar en ganska så stor roll. Jag bor i Lervik, en i Boden, en i Göteborg, en annan i Borås och den siste i Umeå.
För övrigt så har vi nog temperaturrekord i Lervik.Vi har nu, den 27 JANUARI, -0.8 grader. I går kväll var det 25 grader kallt. Jag är ganska häpen. Egentligen borde jag gå ut när det är så varmt men jag vet att om jag gör det så blir det soffläge resten av dagen. Jag vill så gärna pyssla istället för att ligga i soffan. Så då gör jag det.
Ha det bäst!
onsdag 26 januari 2011
Dag 09-min tro
Nu har jag börjat piggna till efter ett gräsligt migränanfall, ett sånt som man får en gång per år. Jag har spytt sen tre i natt och vid nio började jag få panik. Då hade jag verkligen nått min gräns för vad jag tål. Jag trodde att huvudet helt enkelt skulle spricka. Bäljade i mig Treo som kom upp så fort jag svalt.
Tack och lov hade grannen en Zolmitriptan hemma. Tack gode Gud att jag bor i Norrland där folk har gömda nycklar utifall någon skulle behöva något när de inte är hemma. Jag hade så vansinningt ont så jag trodde inte att en tablett skulle hjälpa men det gjorde den! Så skönt! Nu är Orifarm AB min nya husgud.
Dag 09-min tro. Jag antar att det är min religiösa tro som ska avhandlas. Annars tror jag mest på vetenskap och erfarenhet.
Jag är uppvuxen i ett kristet hem och fick har Guds tron med vällingen. I tonåren lade jag ned allt sådant. Nu vacklar jag och velar. Det går inte att komma ifrån att det hänt saker som egentligen bara kan förklaras med att det finns en Gud som laborerar med folks liv. Min man tror dock att det är slumpen. Jag vet inte jag. Fast det finns så mycket ondska och orättvisa i världen och jag har svårt att förstå varför den allsmäktige Guden inte gör något åt det.
Det har hänt så mycket BRA saker i mitt liv som liksom känns tillrättalagda. Precis som att någon tänkt ut en plan för mig. Det är svårt att förklara men jag känner mig verkligen välsignad.
Beträffande livet efter detta så önskar jag att katolikerna har rätt. Jag tycker inte det är schysst att låta någon brinna i helvetet i eviga tider. Men om inte förr så då borde människan ställas till svars för allt ont de gjort andra människor även om det enligt Svea rikes lag inte är brottsligt. Nu tänker jag närmast på fäder som inte tar hand om sina barn. De borde få tugga aluminiumfolie i skärselden i minst 18 år. Minst.
Ha det gott!
P.S Kajsa, TACK för hjälpen!!!!
Tack och lov hade grannen en Zolmitriptan hemma. Tack gode Gud att jag bor i Norrland där folk har gömda nycklar utifall någon skulle behöva något när de inte är hemma. Jag hade så vansinningt ont så jag trodde inte att en tablett skulle hjälpa men det gjorde den! Så skönt! Nu är Orifarm AB min nya husgud.
Dag 09-min tro. Jag antar att det är min religiösa tro som ska avhandlas. Annars tror jag mest på vetenskap och erfarenhet.
Jag är uppvuxen i ett kristet hem och fick har Guds tron med vällingen. I tonåren lade jag ned allt sådant. Nu vacklar jag och velar. Det går inte att komma ifrån att det hänt saker som egentligen bara kan förklaras med att det finns en Gud som laborerar med folks liv. Min man tror dock att det är slumpen. Jag vet inte jag. Fast det finns så mycket ondska och orättvisa i världen och jag har svårt att förstå varför den allsmäktige Guden inte gör något åt det.
Det har hänt så mycket BRA saker i mitt liv som liksom känns tillrättalagda. Precis som att någon tänkt ut en plan för mig. Det är svårt att förklara men jag känner mig verkligen välsignad.
Beträffande livet efter detta så önskar jag att katolikerna har rätt. Jag tycker inte det är schysst att låta någon brinna i helvetet i eviga tider. Men om inte förr så då borde människan ställas till svars för allt ont de gjort andra människor även om det enligt Svea rikes lag inte är brottsligt. Nu tänker jag närmast på fäder som inte tar hand om sina barn. De borde få tugga aluminiumfolie i skärselden i minst 18 år. Minst.
Ha det gott!
P.S Kajsa, TACK för hjälpen!!!!
onsdag 19 januari 2011
Krig!
Vi har fortfarande kallt, hunden och katterna är nästan bara inne. Det har resulterat i två gravt understimulerade hyperaktiva huliganer. De håller bokstavligen på att riva huset och varandra.
Zorro har självmant påtagit sig ansvaret som kattpolis och han följer noggrant vad de gör. Ja, han skuggar dem rent av. Om de så mycket som funderar på att börja slåss så skäller han. Om de gör något det inte får göra (ex äta av min ost) så skäller han. Om de gör något som han inte tycker att de får göra så skäller han. Om de befinner sig på en ,enligt honom, mindre lämplig plats, ex köksbordet eller soffan, så skäller han. Om de ligger där han brukar ligga, gnäller han.
Det känns som att det är såna här gånger man kan bli galen.
Ang min medicinering. Jag har provat Methotrexate och Salazopyrin men jag tålde inte någon av dem. Min kropp for rätt illa så det bestämdes att jag skulle ta 6 månaders medicineringspaus. Nu har de 6 månaderna gått, jag får kortison och jag har ingen aning om vad som planeras. Inte en susning.
Är det NÅGON med PsoA som mår riktigt bra? Finns det möjlighet att inte vara så in i döden trött?
Zorro har självmant påtagit sig ansvaret som kattpolis och han följer noggrant vad de gör. Ja, han skuggar dem rent av. Om de så mycket som funderar på att börja slåss så skäller han. Om de gör något det inte får göra (ex äta av min ost) så skäller han. Om de gör något som han inte tycker att de får göra så skäller han. Om de befinner sig på en ,enligt honom, mindre lämplig plats, ex köksbordet eller soffan, så skäller han. Om de ligger där han brukar ligga, gnäller han.
Det känns som att det är såna här gånger man kan bli galen.
Ang min medicinering. Jag har provat Methotrexate och Salazopyrin men jag tålde inte någon av dem. Min kropp for rätt illa så det bestämdes att jag skulle ta 6 månaders medicineringspaus. Nu har de 6 månaderna gått, jag får kortison och jag har ingen aning om vad som planeras. Inte en susning.
Är det NÅGON med PsoA som mår riktigt bra? Finns det möjlighet att inte vara så in i döden trött?
tisdag 18 januari 2011
Kortison
I dag är den fyra dagar sedan jag började min kortisonkur. Jag tycker nog att jag mår lite bättre. Jag vill i varje fall gärna tro det. Jag känner mig rastlös och det måste väl bero på att jag är piggare eller hur?
Tyvärr sover jag ännu sämre med kortison, hur nu det kan vara möjligt. Jag får tyvärr bara ståpå kortison i veckor så innan dess ska jag har träffat min doktor och planerat behandlingsmetod. Det gruvar jag mig för. Mycket.
Jag riskerar inte mitt liv genom att inte ta cellgift, jag riskerar "bara" min livskvalité, min kropp. Det känns som att jag måste välja mellan att leva nu eller sen. Fast det är klart...jag har ju varit utan sen i sommar och nu de senaste månaderna har jag definitivt inte haft någon livskvalité att skryta om så det borde inte kunna bli så mycket värre med cellgiftsbehandlingen.
Äh, jag bara funderar lite.
Tyvärr sover jag ännu sämre med kortison, hur nu det kan vara möjligt. Jag får tyvärr bara ståpå kortison i veckor så innan dess ska jag har träffat min doktor och planerat behandlingsmetod. Det gruvar jag mig för. Mycket.
Jag riskerar inte mitt liv genom att inte ta cellgift, jag riskerar "bara" min livskvalité, min kropp. Det känns som att jag måste välja mellan att leva nu eller sen. Fast det är klart...jag har ju varit utan sen i sommar och nu de senaste månaderna har jag definitivt inte haft någon livskvalité att skryta om så det borde inte kunna bli så mycket värre med cellgiftsbehandlingen.
Äh, jag bara funderar lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)