Nu tänker jag ta mig i kragen och börja skriva igen. Läste lite bakåt i bloggen och kan konstatera att läget är i stort sett detsamma som det var när jag slutade, jag sover väldigt dåligt och jag har mycket värk. Bloggen kommer nog inte att bli roligare än så här men några ljusglimtar och lågvattenmärken kan jag att dela med mig av.
Jag hade haft lite ont i höften, ländryggen och i bröstkorgen ett tag. Inte så ont att det var något att klaga om men inte heller behagligt. Jag valde att ignorera det. Så en helg fick vi storfrämmande och vi tog husvagnen och åkte till Laisälven. Karlarna skulle fiska och jag skulle stå för markservicen men också njuta av en god bok i min ensamhet i skogen. Vid Laisan finns ingen mobiltäckning och ingen internetuppkoppling. Vi stod ganska långt från grusvägen men där kör det väl max fyra bilar per dygn. Avstressande, tänkte jag.
Plötsligt får jag väldigt mycket ondare i bröstet. Faktiskt får jag sjukt ont i bröstet. Samma dag hade jag börjat med en ny medicin som kan ge hjärtinfarkt om man har väldigt otur. Det gör så ont att jag svettas floder, det bara sprutar svett i pannan och på överläppen. Tröjan klibbar bakpå ryggen. Det blir svårt att andas på grund av smärtan. Ta det lugnt nu Maria, ta det lugnt, tänker jag hysteriskt. Går ut och sätter mig på trappsteget och andas. In genom näsan, ut genom munnen. Det gör om möjligt ännu mer ont och jag kaskadkräks där jag sitter.
Nu är jag säker på att jag fått en hjärtinfarkt. Åh, stackars doktorn som skrev ut den här medicinen åt mig, tänker jag och gråter en stor skvätt å hans vägnar. Provar att ringa 112 men det går inte. Ingen service, står det på telefonen. Då är klockan kring sju. Jag vill ringa maken och skakar hysteriskt på telefonen men texten ändras inte. Det står fortfarande ingen service.
Det gäller nu att rädda det som räddas kan och jag spelar Unoståhls avslappningsband i huvudet där jag sitter ute och andas syrerik fjällskogsluft. Det lugnar sig lite och jag kan slappna av. Men så börjar det göra infernaliskt ont igen och jag kräks samtidigt som jag kissar på mig. Jag börjar bli säker på att det är här och nu jag kommer att dö. Jag såg inte livet i repris, allt var bara smärta och rädsla. Inte så mycket rädsla för att vara död utan att jag skulle få plågas så här i flera timmar till, det skrämde mig. Jag föreställde mig hur maken och storfrämmandet skulle hitta mig sittande på trappsteget med nerkräkt tröja och pissiga byxor. Skulle begravningsentreprenören rynka på näsan av all svettodör?
Fyra timmar senare återkommer maken och storfrämmandet. Då är jag i upplösningstillstånd. Jag skriker, gråter och samtidigt som jag spyr i papperskorgen ska jag försöka redogöra vad som egentligen pågår. Maken ter sig tämligen kallsinnig och är bensäker på att jag inte kommer att dö just nu. Han kollar pulsen och tar ett blodtryck som båda är ok. Så småningom lugnar jag ner mig men jag släpper inte hans hand mer den kvällen. Jag hade inte tänkt vara ensam en sekund till den kvällen som nu blivit natt.
På söndagmorgon bestämmer vi oss för att åka hem. Jag har fortfarande fruktansvärt ont och kräks. Ju mer jag kräks desto ondare gör det. Det är söndag och maken måste åka till Umeå och jobba. Jag tänker fortfarande inte lämnas ensam så jag bestämmer mig för att följa med dit. Vi åker tillsammans i bilen, maken, strofrämmandet och så jag som sitter på en tidning i framsätet med spyhinken mellan knäna. Den används flitigt under färden och tidningen måste bytas några gånger.
Ha det bäst!
