Hur gammal?

Nu sitter jag på bussen på väg till Umeå. Eftersom jag börjar vara en gammal dam unnar jag mig att åka "affärsklass" på linje 100, det är något större säten och bättre plats för benen. Det är det värt.

Men...när jag klev på bussen i Slagnäs utspelade sig följande konversation:
Jag: Till Umeå
Busschauffören: Är du vuxen?
Jag: Va sa?
Busschauffören: Är du vuxen?
Jag stirrar på busschauffören. Busschauffören stirrar på mig.
Busschauffören: Hur gammal är du?
Jag: 41.
Busschauffören: Då blir det 324 kronor.
Busschauffören tittar på växelspaken.

Ha det bäst!

Jag är gammal.

Min lille, lille son fyller 18 år i morgon. 18 år!! Hur är det möjligt? frågar jag mig gång på gång. Svaret finns på toaletten i form av en spegel som aldrig ljuger: Jag är gammal. Jag börjar se ut som min farmor.

Ha det bäst!

Renar och internet

I helgen har en ensam och utsvulten ren vandrat omkring i Arjeplog. Det var nog inte så bra bete där, på söndagen gick han till Systembolaget, kanske för att dränka sina sorger, men där var det stängt.

Foto: Johan Fjällström

Idag åkte jag och grannen in till samhället och hämtade honom. Passade också på att hämta min internetdosa. Renen har anslutit sig till sina vänner och jag har anslutit mig till internet. Slutet gott, allting gott.

Ha det bäst!

Med tanke på gårdagens inlägg kommer det kanske inte som en överraskning att jag har kolhydratfrossat idag. Jag tänkte hålla min LCHF-diet och bakade en kladdkaka för att stilla mitt sötsug. Tyvärr smakade kakan lika illa som alla andra LCHF-kakor jag smakat. Har någon ett smaskigt recept tar jag gärna emot det. Gärna ett recept på en kaka som smakar exakt som jordgubbscheesecake.

Ha det bäst!

Jag vill ha muffins

Jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins,  jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins, jag vill ha muffins.

Nu räcker det!

Jag älskar snö, det gör jag verkligen. Det är så..befriande när snön kommer på hösten. Allt som var grått och tråkigt blir ljust och glatt. På våren håller mina ömma känslor för snön i sig. Jag känner dock att jag är av den trogna typen, jag gillar snön som jag redan har, vill inte ha ny.

Nu har det snöat i sex dagar och mitt tålamod håller på att ta slut. Jag vill att det ska vara svinkallt på nätterna och några grader minus på dagarna, kanske till och med några plusgrader mitt på dagen. Jag vill att snön ska glittra som små diamanter i vårsolen. Jag vill inte ha det klet som kommer ned från himlen nu, det känns som att vada i snor.

Nu när jag ändå håller på att önska så passar jag på att önska mig en bättre internetuppkoppling. Och ett par skor. Eller två till och med.

Ha det bäst!

Förväntningar på en sjuksköterska

Om man ska göra något...

...så ska man göra det ordentligt. Jag grämer mig fortfarande över att jag backade på den där bilen på parkeringen. Så surt. Det enda skadan på min bil är ett trasigt blinkersglas. För de pengar jag måste lägga ut skulle jag i alla fall vilja ha en ny lackering. Nästa gång jag backar på en bil ska jag riktigt gnugga mig mot den så att hela höger sida på min bil skrapas. Ordentligt. Så man får valuta för pengarna, menar jag.

Ha det bäst!

Fikasugen?

 Igår fick jag ett stooort paket med posten. I paketet låg ett stoort paket med citronkakor! Fikasugen någon?

Ha det bäst!

Ännu en sådan dag

 Det går inte bra för mig nu för tiden. I förra inlägget beklagade jag mig över att jag skulle åka till Sunderbyn. Otrevligt men det var ju något som jag var tvungen att göra. När jag kom fram fick jag veta att hon jag skulle träffa hade brutit benet på morgonen. Då åkte jag till Luleå och tröstshoppade lite. Var hemma vid sjutiden, det blev en lång dag för ingenting.

Igår skulle jag på möte på samhället. Det rådde full snöstorm med det värsta väglag jag varit med om, fick köra i snigelfart. Efter mötet körde jag till Konsum för att handla. Jag shoppade massor med mat som jag bar ut i bilen i omgångar. Medan jag gjorde det konstaterade jag att det var ett liknande väder den gången min bil blev påkörd på samma parkering.

När jag satte mig i bilen tänkte jag fortfarande på hur dålig sikt och väglag det var så jag backade väldigt försiktigt bakåt. Det var fem barn som sprang runt runt på handikapparkeringen precis bakom mig och jag försökte skela med ögonen så att jag såg allihop. Då hörs ett ljudligt "skraaapang". Vad i helvete vad det undrade jag. Tittade bak men såg ingenting, det måste ha varit en liten soptunna. Men nej, det var en svart översnöad Volvo som stod parkerad på ena halva av handikapprutan och med andra halvan där Konsum på sommaren brukar ha utebänkar.

Kunde inte tro mina ögon. Den bilen måste jag ha passerat fyra gånger när jag bara ut kassarna men jag såg den inte. Jag vet att det var mitt fel, det var jag som backade men jag tycker att det där var lite av en "setup".
Vid Konsumentrén stod en kvinna och talade om för mig att man minsann måste se sig för. Ja, naturligtvis.
När jag stod och pratade med bilägaren stod hon bredvid och skakade på huvudet varje gång jag tittade dit. Trevlig kvinna.

Nu ska jag antingen skrika, svära och sparka i ladugårdsväggen eller lägga mig i fosterställning och tycka rejält synd om mig själv. En så onödlig jävla utgift.

Inte en sån dag nu igen.

Klev upp strax före fem och kunde då konstatera att min älskade diskmaskin har lagt av, den bara pumpar ut.

 

Hemska tanke

Nu i skrivande stund kom jag ihåg att den gjort det förut. Under maskinen finns en flottör och har det kommit vatten i den så får diskmaskinen just såna här symptom, den bara pumpar ut. Idag är en bra dag igen. Glöm rubriken.

Sitter och Hinkar kaffe, silar sumpen mellan tänderna för nu är det bråttom, ska strax åka till Sunderbyn.

Ha det bäst!

Citronkakan

Klockan 10 en morgon klev jag in på ett kafé i Stockholm. Tänkte äta frukost där och sedan lyxa till det med en kaka. Det kändes väldigt lyxigt och roligt att gå på kafé eftersom det inte finns något kafé i min stad. Det sa jag till kaffepojken också som såg väldigt förvånad ut. Inget kafé??? Nä, men så är det också bara ett hus i min stad och det huset är mitt. Runt omkring är bara skog.

Det började lysa ur hans ögon: en hus, ensamt mitt i skogen???!! Ett sånt vill jag också ha! Mm, säkert tänkte jag och berättade att det fanns ett hus till salu i grannbyn. Han ville absolut han min epostadress, vilket han fick.

På fredagen fick jag ett mail där han skriver att han bokat flygbiljetter till han och sambon till måndagen. De kom och tittade på huset samt besökte olika ställen där du kunde tänkas få jobb. Jag är häpen, jag trodde faktiskt inte att han var så seriös. Nu hoppas jag att de flyttar upp för han har lovat mig en låda med citronkakor om de köper huset.

Ha det bäst!

Välkommen till världen!

Grattis Sofia och Jonas!

Boken om mig

Nya superfina kitet från Mollys gjorde att jag tog upp det avsomnade pysslet med "Boken om Mig".

Papperet i sig är så fint och behöver inte så mycket dekorationer, tycker jag. Här kan du också tävla med detta superfina kit.

Ha det bäst!

Fortsättningen

Fortsättningen på historien om den påhittade patienten Eva kan man tänka ut själv. Eva måste stanna i fyra dagar i Uppsala, precis som jag, men fick bara sova en natt på sömnkliniken. Hur de kan bilda sig en realistisk uppfattning om någons sömnmönster baserat på en enda natt kan man inte förstå.

Min förhoppning är att Eva, jag och alla ska bli tagna på allvar och därmed få den vård vi behöver. Vad det nu än kan vara för vård.

Jag känner mig ganska uppgiven.

Besparingar inom sjukvården.

Jag jobbar själv inom sjukvården och vet att det måste sparas men helst bör vi trolla med knäna så att inte våra besparingar påverkar patienten. Det har de inte lyckats med i Uppsala. Från att ha varit helt egen har sömnkliniken slagits ihop med lungkliniken. Då får man nämligen plats för dubbelt så många patienter efersom sömnklinikens patienter övervakas på natten och lungans på dagen. Följdaktligen får inte sömnpatienten tillgång till sitt rum förrän kl 21.00, blir väckt 06.00, ska vara tandborstad, rentvättad och påklädd 06.15. På 15 minuter ska någon städa rummet sprittvätta sängen, madrassen, bordet och toaletten.

För det första..Nä, så här gör jag, jag hittar på en patient. Hon heter Eva och bor i Arjeplog. Hon är 65 år och har en funktionsnedsättning pga långvarig reumatisk sjukdom. Hon har dessutom svårt att sova, ibland sover hon inte alls. Efter att ha valsat runt mellan olika kliniker i ca 10 år får hon då äntligen komma till sömnkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Hon åker taxi hemifrån till flyplatsen i Arvidsjaur. Landar på Arlanda 3 timmar innan hon ska ha sitt första läkarbesök. Eftersom Eva kan gå trots att det gör jävligt ont är hon hänvisad till lokaltrafiken. Eva känner sig stressad eftersom hon inte vet hur hon ska ta sig till Uppsala, hon vet inte heller var sjukhuset ligger eller var i sjukhuset hon ska. Läkarbesöket är mycket viktigt för Eva så Eva tar taxi för att komma i tid. Det blir inte billigt för Eva.

Efter att hon träffat läkaren måste hon lämna kliniken och återkomma kl 21.00. Hon får inte lämna sina resväskor på avdelningen. Eva tar taxi in till stan, planerar att sitta på ett kafé eller en restaurang fram till kvällen, det kan ju vara trevligt tänker Eva. Första timmen var trevlig men efter 4 timmar är hon ganska less och hon misstänker att personalen är ganska less på henne också. Hon tar taxi tillbaka till sjukhuset, hur ska hon annars ta sig dit med värk i knäna och höfterna och två tunga resväskor?
Hon blir hänvisad att sitta på en pinnstol (det är sant!) fram till 21.00. Hon känner sig väldigt trött och är kissnödig (efter alla kaffekoppar). Eftersom Eva är sömnpatient vill inte lungans personal befatta sig med henne överhuvudtaget. Eva längtar till 21.00.

To be continued...

Jag är inte klok.

Nu är jag i Uppsala på Akademiska sjukhuset. Jag åkte ned några dagar tidigare för att förlusta mig och shoppa lite.Visste inte hur länge jag skulle vara här i Uppsala, jag visste heller inte vad det var för väder och temperatur. Aprilväder fick jag höra. Hemma var det -25. Följdaktligen packar jag för alla väder och eventualiteter. På flyget hade de sönder min resväska, den håller knappt ihop sig själv och definitivt inte inne mina kläder. Handtaget på kabinväskan har också lossnat. Idag ska jag frakta mig själv och hela lasset till Mälaröarna, tillbaka hit imorgon bitti och sedan, på något vis, ta hela rasken på planet. Jag kan hålla mig för skratt. Lätt.

Svärfar frågade varför jag packat så orimligt mycket. Jag vet inte. Jag är en idiot.